Kati Nordgrens måleri spänner över en lång period från tidigt 30-tal fram till 2001. Hon var verksam in i det sista; bland annat planerade hon en utställning i Göteborg 2003. Utvecklingen sträcker sig från impressionistiska bilder av Stockholms kajer, kaféer, cirkusar, dansbanor och fabriker. Den fortsätter med mörkare inåtvända bilder under 40-talet och under 50-talet med experimenterande bilder av ljus och gröna bladverk. Härefter går den konstnärliga utvecklingen mot okonventionella porträtt och landskap och i slutet av Kati Nordgrens konstnärskap mot expressionistiska uttryck i skarpa färgklanger med symboliska och visionära motiv.

Vid staffliet i sitt hem, som samtidigt var hennes ateljé, skapade hon de slutliga uttrycken, ofta efter snabbt nedtecknade skisser vilka fångade ögonblicket i olika motiv. Målningarna bearbetades under en lång tid, tills hon slutligen kunde godkänna dem.

Det finns ett ungdomligt drag i Kati Nordgrens måleri. Hennes figurer liksom dansar fram i bilderna. Motiven domineras av uttryck för karaktärer, känslor och relationer. Målningarna innehåller oftast flera bottnar och dimensioner som ställer krav på åskådaren. Man måste titta länge och noga och varje gång som man återser bilden upptäcks något nytt. Motiven kunde under hennes sista period vara starkt dramatiska men också humoristiska. I slutet arbetade hon också med fingrarna över duken för att sprida ut färgen för att med känseln få fram ett uttryck som synen förvägrade henne.

Från de allra första recensionerna till de senaste finns det en röd tråd. Kati Nordgren låter sig inte inordnas i någon särskilt stilgruppering. Hon har hela tiden sitt eget uttryckssätt och är sällsynt konsekvent i det som hon vill framställa.

I hennes samling finns ett stort urval av rikt varierande pastellteckningar från hennes tidigare produktion, oljemålningar, vävar, teckningar och skisser.

Laura Sjöbergs uppsats om Kati

Kati Nordgren - en presentation. Med en undersökning av marginaliserande faktorer för kvinnliga konstnärer under perioden 1930-1960

Uppsatsen presenterar Kati Nordgrens liv och konstnärskap samt undersöker faktorer som kan ha påverkat marginaliseringen av hennes, men också av andra samtida kvinnliga konstnärerer. Sättet på vilket den svenska 1900-talskonsten presenteras i översiktlig litteratur behandlas. Uppsatsen visar på en avsaknad av kvinnliga konstnärers verk under perioden 1930-1960 i översiktlig litteratur om svensk 1900-tals konst. De feministiska konsthistorikernas eventuella bidrag till marginaliseringen av kvinnliga konstnärer kring seklets mitt belyses.

Recensioner av  Katis verk

"Hennes måleri är lätt naivistiska, färgsprakande betraktelser över konstens och livets villkor".
(Lotta Bergström, Hallands Nyheter, 15 juni 1996, från samlingsutställning i Falkenberg)

"I impressionistiska ut-snitt från parker, spårvagnar och krogar visar sig Kati Nordgren som en klarögd iakttagare med starkt sinne för det drastiska och bisarra i det mänskliga skådespeleriet. Det är högst ovanliga egenskaper i ung svensk konst, och man avvaktar med intresse hennes fortsatta utveckling på denna linje".
(Gotthard Johansson, SvD, 18 januari 1940, från debut på De Unga)

"Hon företräder ett måleri av utpräglat visionär inriktning. Denna grundton varieras med olika styrka. Man kan studera dess ursprung i bilder med ett naturligt motljus som silar ned genom trädungar och tecknar spretande skuggor på marken".
(Allan Ellenius, Uppsala Nya Tidning)

"Hon är helt originell i vad hon gör. Färgen kan vara karamellig och bjärt men aldrig banal".
(Stig Johansson, Svd, 19 mars 1983, från  separatutställning på De Unga) 

Röster om Kati

"I impressionistiska utsnitt från parker, spårvagnar och krogar visar sig Kati Nordgren som en klarögd iakttagare med starkt sinne för det drastiska och bisarra i det mänskliga skådespeleriet. Det är högst ovanliga egenskaper i ung svensk konst, och man avvaktar med intresse hennes fortsatta utveckling på denna linje".
(Gotthard Johansson, SvD, 18 januari 1940, från debut på De Unga)

"En fantastisk konstnär och härlig kolorist som ställde stora krav på sig själv"
(Geo Axelsson, Galleri Viktoria, Göteborg)

"En färgstark och mångsidig konstnär som med humor och allvar i sina bilder bejakade livets olika skeden"
(Göran Söderlund, 1:e intendent, Prins Eugens Waldemarsudde)

"Man blir gripen av konstnärens okuvliga behov att i färg och form visa det positiva i livet trots hennes egna smärtsamma upplevelser"
(Justus Osterman, f d kanslichef vid Statens Konstråd)