1930-talet. Himlen mörknade över Europa. Tiden
präglades av depression och ekonomisk snålblåst. Utländsk grafik
vällde in över Sverige. Konstnärerna hade det besvärligt.
Då föddes idén hos två unga konstnärer, Birger E:son Birger och
Nils Björklund-Furto, numera bosatt i Frankrike, att ställa ut i
egen regi för att minska gallerikostnaderna. Det var en idé som
helhjärtat delades av många fler, så gruppen växte snabbt, bildade
en konstnärsförening, antog namnet DE UNGA och skrev några enkla
stadgar. Den viktigaste fastslog att de enbart skulle sälja konst
direkt från konstnärerna till allmänheten och med lägsta möjliga
omkostnader. All konsthandel var bannlyst. – Detta är fortfarande
DE UNGAS grundregel.För att få startkapital vände man sig till Prins Eugen, som
välvilligt ställde upp för den unga konsten. Med hans namn överst
på tiggarlistan fick man ihop blygsamma 4.000:-, kunde hyra lokal,
köpte ett bord och anskaffade telefon. DE UNGA öppnade eget, på
Jakobsbergsgatan. Året var 1938.
Att DE UNGA har kunnat hålla
sig kvar i centrala Stockholm har i hög bidragit till att
galleriet blivit en institution och en träffpunkt: första lokalen
på Jakobsbergsgatan växte man snart ur. Sedan följde Vasagatan 4,
DE UNGAs tid som Klarabohemer med fester på gamla Tennstopet.
Därefter Drottninggatan 100 och nu Hornsgatan 8 vid Slussen. På
Vasagatan fick Grafiska Sällskapet sitt första permanenta galleri
– Den s k Grafiska Gången. Initiativtagare var Bengt Lissegårdh
och dess förste intendent Ture Lidström, Jürgen v. Konow
efterträdde Ture Lidström och startade Grafiska Sällskapets
vandringsutställningar. Grafiska Sällskapet kom att stanna i DE
UNGAS hägn intill 1970-talet.
Medlemsantalet i DE UNGA har varierat från tid till annan.
Många av de då "unga" har gått ur tiden: Gösta Sundvall, Jürgen
v. Konow, Pelle Åberg, Birger Skarp, Bengt Lissegårdh, Sven Olof
Rosén, Verner Molin m fl. Många har kommit och gått som medlemmar:
Olle Nordberg, Gösta Werner, Eva Eriksson, Edvin Öhrström, Knut
Hanqvist, Erik H. Olsson, Tore Hultcrantz…
Inte bara medlemmar i gruppen utan en oändlig rad, mestadels
svenska konstnärer har ställt ut på DE UNGA. Många konstnärer har
gjort sitt ”avstamp” där och varje år avsätts tid för
konstskolornas elever – utställningar utan andra kostnader än
provision på försäljning.
De 50 åren mellan 1938 och 1988 har varit hisnande omskakande i
många avseenden. Kulturlivet har åkt slänggunga med
världshändelserna. Att överleva som ideellt konstgalleri har ofta
varit ett konststycke i sig. Men alla som varit med har, var och
en på sitt sätt, bidragit till att DE UNGA är "still going
strong". Medlemmarna har regelbundet träffats en gång i månaden
för att tillsammans med sin intendent och sin ekonomidirektör – en
viktig person – diskutera stort som smått: utställningar, nödiga
reparationer, förbättringar i lokalen, årsfester osv. Alla ställer
upp till ingen kostnad. Lojala och idoga intendenter har jobbat
tillsammans med konstnärerna, många gånger för så gott som
svältlön för den goda sakens skull. Dystra timmar inför hotande
katastrofer och våldsamma glädjeyttringar vid hoppfulla tendenser
har avlöst varandra.
Att tillhöra en konstnärssammanslutning kan inte överskattas.
När det blåser orkan i kulturlivet, när man grips av oro eller
tvivel, när plånboken är tunn, om man får en idé, om man vill
ställa ut sin senaste grej – ja, då går man till "Salongen".
Vi, som nu är DE UNGA, upplever det som en förmån att få föra DE
UNGAs 50-åriga traditioner vidare och med denna korta berättelse
om DE UNGAs tillkomst och historia sänder vi ett tack och en
hälsning till alla som under de många åren varit DE UNGAs vänner.
Ur Jubileumsskrift
av Kati Nordgren och Ture Lidström, 1988
|
